Häng med från början i vad som kommit att bli 2000-talets i särklass bästa serietidning – förlagan till TV-serien med samma namn.
Men tro inte att TV-serien förljer det tecknade originalet slaviskt – det skulle TV-censuren aldrig gå med på.
Du får helt enkelt inte lov att missa det här!

Häng med från början i vad som kommit att bli 2000-talets i särklass bästa serietidning – förlagan till TV-serien med samma namn.
Men tro inte att TV-serien förljer det tecknade originalet slaviskt – det skulle TV-censuren aldrig gå med på.
Du får helt enkelt inte lov att missa det här!

I volym tre är det dessutom allas film- och tvspelskritikerfavorit Orvar Säfström som står för det specialskrivna förordet. Här bjuder vi på ett utdrag:
Zombie­apokalypsens horder av vandrande lik må fylla oss med fasa, men det är när döden kommer i våra nära och käras skepnad som vi verkligen slits i stycken inombords. När gränsen mellan vän och fiende, gott och ont, suddas ut ställs vi samtidigt inför en självrannsakan. Vem är jag egentligen? Varför ska just jag överleva, och till vilket pris?
Jag får ibland frågan hur jag definierar ordet kultur. Jag brukar svara att kultur är allt det där vi inte behöver för att överleva som biologiska varelser, men som är fullständigt oumbärligt för att vi ska stå ut som människor. I den meningen är det kulturen som ger oss vår mänsklighet. Sällan har detta skildrats mer tydligt än i The Walking Dead. Vänskap, kärlek eller bara något så basalt som fysisk närhet blir det som står mellan oss och avgrunden.

Förordet är denna gång skrivet av Michel Wenzer, 2012 års guldbaggevinnare för sin fängelsedokumentär ”At Night I Fly”. Likheterna mellan situationen för fångarna i filmen och våra vänner i The Walking Dead är många och uppenbara. Men skillnaderna är också oändliga. Vilka är egentligen de levande döda? I sitt förord skriver Michel Wenzer bland annat så här:

Vi har kommit fram till volym 4 i The Walking Dead. Rick Grimes och hans lilla grupp av överlevande har stängt in sig i ett fängelse, belägrade av de levande döda. Rollerna är ombytta, de ”andra” befinner sig plötsligt på utsidan. Det skräckscenario som målas upp är dystopiskt och dramatiskt. Men är det verkligen fullt så otroligt som det verkar vara vid en första anblick?
Situationen påminner om ett USA där de rika stänger in sig i så kallade ”gated communities”, alltmer rädda för den verklighet de själva har skapat – men inte vill se.
Själv känner jag en kall kår löpa längs ryggraden när Kirkmans berättelse sakta men säkert skiftar från det dystopiska till det profetiska. Liksom Rick vill man ta tag i sina medmänniskor och ropa: ”Fattar ni inte? Varje minut vi lever är en minut som vi stjäl från dem!”
Rick Grimes talar direkt till oss när han säger:
– I samma sekund som vi drämde en hammare i ett av de där ansiktena, eller högg av ett huvud. Då blev vi vad vi är!
Det är vi.
Vi är de levande döda!

I The Walking Dead volym 5 – Anfall är bästa försvar – ser Rick och Glenn en helikopter som kraschar en bit bort från fängelset. Tillsammans med Michonne ger de sig ut för att leta efter överlevande. Vad de hittar är inte vad de väntade sig…

”I en värld befolkad av döda, tvingas vi att till slut börja leva.”

Robert Kirkmans zombie-epos, tecknad av Charlie Adlard, når nya nivåer i denna sjätte volym.
I den teckande förlagan skiljer sig händelserna, personerna och dödsfallen sig något från tv-versionen. Men framförallt så låter sig Kirkman inte censureras i sin serietidning...
Fanart i denna volym är gjord av Dennis Gustafsson, känd för sina seriealbum med Viktor Kasparsson!

Att döda honom fick mig att inse en sak – fick mig att se hur mycket jag har förändrats. Jag var polis – mitt jobb var att upprätthålla lagen.
Nu känner jag mig mer som en laglös vilde – ett djur.

Rick sätter ord på en känsla som många av personerna i The Walking Dead delar: under människans civiliserade yta lurar ett odjur. Utan samhällets lagar och regler förvandlas människan till en dreglande best. Vilden. En grymtande grottman som klubbar ner sina rivaler
och tar det han vill ha.

Kanske kan man på sätt och vis säga att det är civilisationen som har förvandlat oss till dreglande bestar? I så fall är det samtidsmänniskans brutalitet som blottläggs i The Walking Dead. Jag tror att det ligger något i det. Och jag tror att det är ett skäl till varför serien är så fängslande och skrämmande.

Gruppen splittras när de tvingas lämna fängelset, Rick är nere för räkning och ensam kvar är Carl omringad av levande döda...

Om man gång på gång utsätts för nya trauman har man inte råd rent psykologiskt att bearbeta sina tidigare förluster. Det förflutna får därför ”frysas” tillfälligt. Man har helt enkelt fullt upp med att hantera nuet och skjuter därför undan alla påfrestande känslor av sorg och förlust. Detta kallas emotionell distansering och är en copingstrategi som användes i koncentrationslägren under andra världskriget. Om man kände efter mådde man sämre och därför lät man bli.

Det är inte bara copingstrategierna hos karaktärerna i The Walking Dead som är intressanta. Det är också copingstrategierna hos oss som läser. Vi fascineras uppenbarligen av berättelser om zombieapokalypser. Men varför? Är det kanske ett sätt att hantera vår egen rädsla för en förestående katastrof? Att vässa våra coping-skills? Även om vi inte är rädda för zombier, så kanske för miljökatastrofer, terroristattacker, eller krig.

När HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar alltid var endast onda, då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta. Och HERREN sade: Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.

Så står det i Första Moseboken, kapitel 6. Därefter lät Gud vatten skölja bort all ondska, endast Noa med familj och djur tilläts överleva. Men hur gör man samma rensning idag? Jo, med zombier såklart! Robert Kirkman skildrar allt detta objektivt och trovärdigt. Man kan ju inte direkt påstå att Rick och hans gelikar är Guds bästa barn. De är måhända goda människor som emellanåt gör onda handlingar. Men i Ricks fall börjar det bli ganska många. Det går onekligen att höra ekot från Guds ord till Noa: Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden ...

Så här långt in i The Walking Dead är orsaken till utbrottet fortfarandeokänt. Kanske är det en gudomlig förbannelse. Kanske beror detpå biologiska vapen. Kanske är det så att jordens misshandladeekosystem utarbetat ett eget straff i form av en ny parasit.Parasiter har utvecklat avancerade och inte sällan otroliga sätt attmanipulera för att få sin vilja igenom. De kan påverka vårt humör,våra val, vår mentala hälsa – och förmodligen mycket mer. Och riskenär stor att du redan har en i dig.Rädslan för att zombifieras har alltid handlat om rädslan för att förloraförståndet, vår identitet, vår mänsklighet. Men sanningen är den att vårmänsklighet inte är helt och hållet mänsklig. Din identitet, din inre röstsom på något sätt genereras av biljarder av celler i din kropp är … tja,det jag försöker säga är att inte alla dessa celler är mänskliga. Så omdu försöker hitta en riktig zombie – börja med att titta dig själv i spegeln.

Vad är det som får helt vanliga människor att begå vad de flesta av oss betraktar som vansinniga handlingar? Vad händer med vårt besluts-fattande när vi går från att befinna oss i ett relativt tryggt samhälle till en apokalypskontext? Vårt beslutsfattande styrs förenklat av två olika system. Det ena kan vi kalla för reptilhjärnan och det andra för det kortikala systemet. Det är det kortikala systemet som gör att vi kan tänka strategiskt, långsiktigt och göra upp planer inför framtiden. Men när vi är stressade och befinner oss i extrema situationer är det reptilhjärnan som styr. Karaktärsdragen hos huvudpersonerna i The Walking Dead har förändrats enormt om man jämför de första volymerna med de senare. Om man analyserar Ricks beteende kan vi se att han agerar relativt rationellt och eftertänksamt i början av serien. Men ju längre in i berättelsen vi kommer desto mer kortsiktig, impulsiv och egoistisk blir han …

I denna 14:e volym av Robert Kirkmans zombieepos har Rick och de andra överlevarna som vi fått följa problem att passa in i Alexandria – det nya samhälle de hittat och släppts in i.

Provsvaren var inte bra. Provsvaren visade att jag hade nedsatt immunförsvar, och nedsatt immunförsvar var ett av symptomen på att man var smittad av den nya sjukdomen, den som kallades bögpesten.
Om man var smittad hade man i snitt två år kvar att leva. Läkaren sa: Du måste räkna med att du har sjukdomen. Med andra ord: Du måste räkna med att du har högst två år kvar. Det finns sådant som inte går att göra ogjort. Sådant man gör eller utsätts för som för alltid förändrar allt. En värld där allting blivit försent. Där inget kan göras helt igen. Så obarmhärtigt är livet konstruerat att efteråt är allting försent.

I avsaknad av en fungerande stat och rättsskipning uppstår naturligt konkurrerande rättsordningar, och ett slags väpnat samförstånd säkrar möjligheten att handla med varandra för ömsesidig nytta.
Inte ens den mest härdade, våldsbenägna galning klarar sig utan att någon gång emellanåt kunna pusta ut. Behovet av att hitta stunder, områden och sällskap av lugn blir enormt. En chans att lägga ner vapnen.
Så jag tror att vi alla, oavsett eventuell livsåskådning eller politisk uppfattning, kan hitta lite extra tröst i just denna utgåva av The Walking Dead. Även under de mest fruktansvärda omständigheter så finns den där: önskan att hitta ett sätt att leva fredligt ihop. Att samarbeta och handla med varandra, helt enkelt därför att vi alla tjänar på det. Ja, alla utom zombierna då.

Rick och de andra står plötsligt öga mot öga med Negan och hans gäng. Och det går inte riktigt som någon egentligen tänkt sig…

Nu öppnar sig världen för Rick och de andra överlevande. Nya samhällen hittas som det går att samarbeta med.

Rick. Ezekiel. Gregory. Negan. Ledare för varsitt samhälle i en postapokalyptisk värld. med egna ledarstilar och idéer om hur det nya samhället ska fungera. ”Tärningen är kastad” utspelar sig ungefär på samma tid och plats som TV-serien men … en hel del skiljer sig åt. Och i vårt tycke är den faktiskt många gånger bättre än tv-serien – högre tempo och med betydligt bättre berättande och story.

I volym 20 startar den hitintills största konflikten i THE WALKING DEAD. Kommer Ricks skakiga demokrati eller Negans benhårda fascism att segra?

Alexandria har blivit förstört. Kan Rick samla de andra samhällena att förenas i kampen mot Negan.

Denna 22:a volym av Robert Kirkmans zombieepos är en nystart för de överlevande – och för läsarna. Det är den första volymen i en helt ny berättelseark – som också råkar vara den sista...

Återuppbyggandet – som påbörjades i föregående volym – fortsätter. Rick vill skapa ett samhälle men kan den gamla civilisationens lagar återinföras?

Överlevarna har börjat lista ut hur de kan leva sida vid sida med zombier. Nu är det är dags att ta reda på om en samexistens med viskarna är möjlig.

Alfas handlande är oförlåtligt och Rick måste ge ett gensvar. Maktspelet är igång, både mot viskarna och inom de överlevandes egna samhälle.