Häng med från början i vad som kommit att bli 2000-talets i särklass bästa serietidning – förlagan till TV-serien med samma namn.
Men tro inte att TV-serien förljer det tecknade originalet slaviskt – det skulle TV-censuren aldrig gå med på.
Du får helt enkelt inte lov att missa det här!

I volym tre är det dessutom allas film- och tvspelskritikerfavorit Orvar Säfström som står för det specialskrivna förordet. Här bjuder vi på ett utdrag:
Zombie­apokalypsens horder av vandrande lik må fylla oss med fasa, men det är när döden kommer i våra nära och käras skepnad som vi verkligen slits i stycken inombords. När gränsen mellan vän och fiende, gott och ont, suddas ut ställs vi samtidigt inför en självrannsakan. Vem är jag egentligen? Varför ska just jag överleva, och till vilket pris?
Jag får ibland frågan hur jag definierar ordet kultur. Jag brukar svara att kultur är allt det där vi inte behöver för att överleva som biologiska varelser, men som är fullständigt oumbärligt för att vi ska stå ut som människor. I den meningen är det kulturen som ger oss vår mänsklighet. Sällan har detta skildrats mer tydligt än i The Walking Dead. Vänskap, kärlek eller bara något så basalt som fysisk närhet blir det som står mellan oss och avgrunden.

Gruppen splittras när de tvingas lämna fängelset, Rick är nere för räkning och ensam kvar är Carl omringad av levande döda...

Om man gång på gång utsätts för nya trauman har man inte råd rent psykologiskt att bearbeta sina tidigare förluster. Det förflutna får därför ”frysas” tillfälligt. Man har helt enkelt fullt upp med att hantera nuet och skjuter därför undan alla påfrestande känslor av sorg och förlust. Detta kallas emotionell distansering och är en copingstrategi som användes i koncentrationslägren under andra världskriget. Om man kände efter mådde man sämre och därför lät man bli.

Det är inte bara copingstrategierna hos karaktärerna i The Walking Dead som är intressanta. Det är också copingstrategierna hos oss som läser. Vi fascineras uppenbarligen av berättelser om zombieapokalypser. Men varför? Är det kanske ett sätt att hantera vår egen rädsla för en förestående katastrof? Att vässa våra coping-skills? Även om vi inte är rädda för zombier, så kanske för miljökatastrofer, terroristattacker, eller krig.

I denna 14:e volym av Robert Kirkmans zombieepos har Rick och de andra överlevarna som vi fått följa problem att passa in i Alexandria – det nya samhälle de hittat och släppts in i.

Provsvaren var inte bra. Provsvaren visade att jag hade nedsatt immunförsvar, och nedsatt immunförsvar var ett av symptomen på att man var smittad av den nya sjukdomen, den som kallades bögpesten.
Om man var smittad hade man i snitt två år kvar att leva. Läkaren sa: Du måste räkna med att du har sjukdomen. Med andra ord: Du måste räkna med att du har högst två år kvar. Det finns sådant som inte går att göra ogjort. Sådant man gör eller utsätts för som för alltid förändrar allt. En värld där allting blivit försent. Där inget kan göras helt igen. Så obarmhärtigt är livet konstruerat att efteråt är allting försent.

I avsaknad av en fungerande stat och rättsskipning uppstår naturligt konkurrerande rättsordningar, och ett slags väpnat samförstånd säkrar möjligheten att handla med varandra för ömsesidig nytta.
Inte ens den mest härdade, våldsbenägna galning klarar sig utan att någon gång emellanåt kunna pusta ut. Behovet av att hitta stunder, områden och sällskap av lugn blir enormt. En chans att lägga ner vapnen.
Så jag tror att vi alla, oavsett eventuell livsåskådning eller politisk uppfattning, kan hitta lite extra tröst i just denna utgåva av The Walking Dead. Även under de mest fruktansvärda omständigheter så finns den där: önskan att hitta ett sätt att leva fredligt ihop. Att samarbeta och handla med varandra, helt enkelt därför att vi alla tjänar på det. Ja, alla utom zombierna då.

Rick och de andra står plötsligt öga mot öga med Negan och hans gäng. Och det går inte riktigt som någon egentligen tänkt sig…

Nu öppnar sig världen för Rick och de andra överlevande. Nya samhällen hittas som det går att samarbeta med.

Rick. Ezekiel. Gregory. Negan. Ledare för varsitt samhälle i en postapokalyptisk värld. med egna ledarstilar och idéer om hur det nya samhället ska fungera. ”Tärningen är kastad” utspelar sig ungefär på samma tid och plats som TV-serien men … en hel del skiljer sig åt. Och i vårt tycke är den faktiskt många gånger bättre än tv-serien – högre tempo och med betydligt bättre berättande och story.

I volym 20 startar den hitintills största konflikten i THE WALKING DEAD. Kommer Ricks skakiga demokrati eller Negans benhårda fascism att segra?

Alexandria har blivit förstört. Kan Rick samla de andra samhällena att förenas i kampen mot Negan.